Cirkus
Ett ljud av en skramlande bur,
här för du mig ut,
jag har stått på den här pallen förut
Huden minns den bittra smaken och minnet
av de mjuka läder som så många gånger tidigare
har träffat min hud
Det är inte så som första gången,
för innan de stora piskorna slår
måste små piskor ställa kroppen rätt
Din piska skriker
att jag nu ska göra det du befaller,
när du i din överdådigt pråliga dräkt påstår
att det inget annat finns att se,
men mörkret du besitter under alla glittrande knappar
osar över allt du bär och braverar med
Misstro då inte vad jag sett,
ett slitet skinn är också min piska
Tanken har inte alltid rätt,
du får tro det allra minsta
När jag nu på paller står sårbar men vet
att när du slår åt de håll jag inte ser åt
för jag dig in i något du aldrig kommer nå
Ditt hjärta vill du ständigt rentvå,
trots, ger du dig in igen och vill kriga med ännu en best
En blodad tand går aldrig ur tiden
Visst kan du tygla dig
när publiken tar sin plats
Tyst hörs de knappa knäppningarna
Stråken slår violinens sträng
Bastrumman slår sitt skinn
Och åter igen är du tillbaka
i livets cirkusring
redo att bitas i