Låga
Veken är nu nästan helt nedbrunnen, jag släcker dig ut, snart
Då finns något konkret att spara
så att jag sedan kan dra upp det sista av dig
i något som går att nå,
något jag kan förvara
Lågan är så onåbar.
Så plötsligt kan röken slå dig ur
och trots att lågan tillslut dör ut,
föds något nytt,
något onåbart
Att du så vackert kan brinna och hålla dig levande
Du fladdrar när jag går förbi
och du eldar upp dig i etapper,
så okontrollerbart
Men med ett pustdrag av ett andetag är du onåbar
Varje gång vi möts är det sista gången jag andas ut på dig
Varje gång jag ser dig försvinna är det alltid ett uppvaknande
av att du nu är något annat,
något levande
Du dansade i din brand
och du dansar nu mjukt i rummets famn,
och jag försöker nå dig,
medan du söker dig in i något mina ögon inte kan se
Du dansar i dig själv och jag förundras över din frihet,
friheten av att vara så fri i något man är fast i
för att det inte finns något annat att nå,
det finns inget annat att cirkla sig kring så
vi cirklar oss fast vi det vi är vana vid
Varje gång vi möts är det första gången jag andas in i dig,
och du är så plötsligt närvarande,
så plötsligt framträdande och du känns
Du doftar och du bränns.
Du är så nära allt jag är
och ändå så onåbar i allt du är
Ändå söker du dig in i mig som om du vill vara inuti,
som om även du behöver en trygghet att vaggas in i
en varm barm att finna mening i
Trots att du inte är något mer än något jag inte kan se,
inget mer än något jag inte kan nå
Så ser jag att du finns,
du är så påtaglig och klar i din enkelhet och trots det,
så onåbar.
Trots det hittar du hem i en levande kropp,
med det lilla som finns kvar av dig,
letar sig allt det lilla till alla vrår i mig,
Flyktig men orädd, som en del av något som vill vara helt
med något som tycks kännas rent
Något som känns härligt i harmoni
där du får vila ömt i något du inte känner vid
att få försvinna in och inte existera i
något nytt,
där du är onåbar